Att prata med folk

I helgen som gick med arbete fram till lunch på onsdag, samt ledig torsdag och fredag, ordinarie ledighet på lördag och söndag  pratade knappt alls med andra människor än mig själv, största undantaget var torsdag då jag ver med en polare på fotoäventyr hela dagen.
Fredag, lördag och söndag blev det totalt 37 meningar med andra människor, 29 av dem var med min mamma, resten var när jag handlade mat och tankade.

När jobbet är slut vanliga veckodagar pratar jag knappt med andra människor det blir mestadels när jag handlar eller tankar.
Socialt umgänge?  i princip existerar det inte, och jag tror inte att jag är den som kommer att bli inbjuden när pandemin är slut, och jag kommer inte ta initiativ heller.
Jag har den hårda vägen lärt mig att jag enbart är bra att umgås med när jag ställer upp för folk,  så jag är tydligen inte den där man vill umgås med, enbart utnyttja.

I och med att jag bestämt mig för att slut utnyttjas så lär det bli ytterst begränsat socialt umgänge framöver, och att följa rådet en påstådd vän gav mig “gör någonting själv” (ett bra råd till en som känner sig ensam!?).
Jag gör inga planer längre fram än något eller några år då det känns som att det här med att vara oälskad förtar mig inifrån och jag räknar kallt med att inte leva speciellt länge efter att min manna gått bort, jag är ju den där grabben bara en mamma kan älska!
Mina planer är helt och hållet att göra saker i min ensamhet,, så nu när folk vaccineras så börjar de snacka om att träffa varandra, att umgås, att återgå till en normal social samvaro. Jag har länge förstått att jag inte är en del av det där då jag aldrig nämns (ett enda enskilt undantag som bekräftar regeln), kommer mitt liv kommer inte att förändras, jag kommer att forsätta vara i “karantän”, enda skillnaden är att jag har vant mig och vet att det är så här mitt liv ser ut framöver.
Ledsen?  det är som det blivit, kan ju inte tvinga mig på folk, och jag vill ju inte låta mig utnyttjas för att få umgås med folk